Tankar om mod och förtröstan

Förtröstan. Ett av de där orden som har en så typiskt kristen prägel. Jag har funderat mycket på förtröstan den senaste tiden, och på mod. Mod och förtröstan är oskiljaktiga. Utan det förstnämnda kan inte det andra födas. Det går bara inte.

För knappt en månad sedan satte jag mig på en buss mot okända trakter. Jag har spenderat juni månad fram till midsommar i de centrala delarna av vårt sommarsköna land i ett försök att utsätta mig för en helt finsk miljö, för att förhoppningsvis lära mig mer finska. Med facit i hand kan jag konstatera att experimentet blev rätt lyckat, men kanske på ett annat sätt än jag tänkt mig. Människor sade att jag var modig som bara åkte utan att känna någon på platsen dit jag kom eller behärska språket. Själv kände jag mig snarare som en dåre som nappat på ett erbjudande utan att på mitt vanliga sätt tänka igenom mitt beslut ordentlig.

Ytterst, bortom alla känslor, var det en fråga om förtröstan, för när man i tre år har bett mer och mindre desperata böner om att Gud ska öppna dörrar för att naturligt få öva finska språket är det inte läge att springa åt andra hållet när en dörr väl står på vid gavel. Då är det bara att lägga förnuftet åt sidan, våga vara lite dåraktig i sina egna perfektionistiska ögon och låta Gud ta kontrollen. Där någonstans, när rädslan över att man gjort sig skyldig till dårskap tvingas undan av det aktiva beslutet att gå det som tydligt är den rätta vägen, skapas det som andra ser som mod. Utan rädsla inget mod. Det är aldrig modigt att göra något som känns bekvämt. Därför kan en verkligt modig människa nog aldrig se sitt eget mod förrän efteråt.

Förtröstan föder förtröstan. När jag tvingas ta modiga steg i tro och märker att Gud bär, vågar jag lita ännu mer på honom. Oavsett hur mycket eller litet finska jag har lärt mig på knappa tre veckor, har jag fått en viktig lektion i att släppa kontrollen och fått se vilka underbara frukter det ger. Om Gud ger oss möjligheter och sänder ut oss på äventyr, utrustar han oss också så att vi klarar av det och sörjer för oss på alla sätt, både andligt och praktiskt. Och när vi litar på honom driver hans fullkomliga kärlek sakta men säkert ut rädslan. Det har jag fått en försmak av och det väljer jag alltjämt att tro.

Annonser

Det första av min tid

Gamla testamentet vimlar av uppmaningar till Israels folk att offra det första av allt de producerar till Gud. Av någon anledning har denna det förstas princip börjat snurra i mitt huvud den senaste tiden, men inte så mycket i fråga om materiell egendom eller pengar utan om tid. Tiden ges mig som en gåva av Gud. Om en poäng med att ge det första av något till Herren är att visa vems det ursprungligen är, vem som upprätthåller det, är det väl inte mer än rätt att jag ger det första av min tid till Gud?

Senast i går hörde jag någon säga att den mår så mycket bättre om den haft tid att läsa Bibeln på morgonen. Det är också min erfarenhet att de dagar jag hinner ha en ordentlig stund med Gud innan jag påbörjar dagens agenda är bra dagar. Det betyder inte att allt går som smort de dagarna. Det är snarare något med mitt inre som gör att jag kan möta dagen på ett bättre sätt. Det är svårt att förklara, men jag är övertygad om att det är många som ändå kan förstå. När vi väljer att fokusera på Gud, om så bara i två minuter, förvandlar det oss.

Det känns som att jag upplevt en revolution i mitt böneliv bara genom att bestämma mig för att ge det första av min tid till Gud, vilket i mitt har fall blivit att tala med Gud innan jag talar med någon annan. Hur ofta har det inte känts som en stor och omöjligt utmaning att hitta tid för bön och bibelläsning och få en fungerande rutin? Tidigare har jag bestämt mig för hur jag ska utforma andakten innan jag planerat in den i dagsschemat. Nu svänger jag på steken. Huvudsaken är inte vad jag gör och hur länge det tar, utan att jag gör ett aktivt val att avsätta tiden. Det är som när jag talade med Röda Korsets representant om att bli månadsgivare för ett par veckor sedan. Han sade att summan inte är det viktigaste, utan att ge regelbundet. När jag vågade besluta att ge av min tid har Gud börjat forma den avsatta tiden utan att det krävts stor ansträngning av mig. Att spendera tid i dialog med Gud känns inte längre som en prestation.

Naturligtvis måste alla fråga sig själva hur det ser ut att avsätta det första av sin tid till Gud – vi lever ju alla olika liv. Jag som bor ensam har kanske en bättre förutsättning för att ha en ordentlig andakt innan jag möter världen än många andra har. Men det behöver som sagt inte var mycket tid. Poängen är snarare att bygga en andlig rutin som blir en del av ens vanliga morgonrutiner. Vem vet, det kanske är att säga god morgon till Gud innan du stigit ur sängen, kolla dagens bibelord i appen innan du kollar andra notiser, tacka Gud för den nya dagen när du borstar tänderna eller läsa ur en andaktsbok när du äter frukost som är det där överkomliga steget mot ett aktivt val att ge det första av din tid till Gud. Bara din kreativitet sätter gränserna! Och jag vågar lova att du kommer att märka att Gud välsignar ditt beslut när du väljer att bekänna honom som Herre över din dag. Det finns till och med en risk att du småningom finner dig beroende av dessa små Gudsmöten.

Lägenheten

Vi gick nerför gatan och samtalade, om vad minns jag inte längre. Jag tittade till vänster mot huset som alltid fångade min blick om jag mot förmodan hade vägarna förbi. Jag tänkte för mig själv ”det huset skulle jag kunna tänka mig att bo i”, suckade drömskt inombords och koncentrerade mig åter på samtalet. Ungefär ett år senare kan jag titta ut mot vägen jag gick på den kvällen från mina två fönster på tredje våningen i just det huset. Gud är god.

Lägenheten är ett bönesvar, en gåva som jag aldrig hade vågat drömma högt inför Gud om att få. Det enda jag gjorde var att på sociala medier nämna att jag behövde en lägenhet och att på andras uppmaning faktiskt börja be mer specifika böner. Jag gjorde en lista över allt jag önskade att min lägenhet skulle vara och var den skulle vara belägen, och tvivlade innerst inne på att den listan skulle åstadkomma förändring. Men jag behövde inte söka särskilt länge. Lägenhetserbjudandet kom till mig ganska strax efter att listan gjorts upp och uppfyllde skrämmande många av punkterna. Det tog ett tag innan jag kollade upp i vilket hus lägenheten låg, men när jag gjorde det blev jag milt sagt chockad.

Jag har så lätt att glömma de välsignelser Gud ger. Det är därför jag skriver ner detta just nu, för att påminna mig. Bibeln är full av uppmaningar om att påminna sig om vad Gud har gjort. Särskilt i perioder när allt inte går som på räls kan en tillbakablick på de bönesvar man fått eller en lista över saker man är tacksam för vara nödvändig för hålla fokus på Gud och inte låta bekymren ta över hela ens värld.

Herren vill ge oss goda gåvor (Matt 7:11). Jag har svårt att tro det ibland, och att bo i en av de godaste gåvor jag fått gör att jag lätt glömmer bort att han bevisat mig att det är så. Han har visat att han inte bara vill att vi kommer till honom med alla våra önskningar (Fil 4:6), utan också känner våra innersta tankar och vill möta våra önskningar innan vi ens formulerat dem i en direkt bön till honom. Vittnesbördet om lägenheten är coolt, men den insikten är värd mer än något annat och får mig instinktivt att vilja ge något tillbaka. Jag tror de goda gåvorna har en sådan effekt på oss. De får oss att vilja förvalta det vi fått på ett sätt som ärar Gud.

Tack för att du är!

En av mina vänner sade så till mig här om dagen när vi skildes åt vid en korsning efter ett spontant samtal om livets och studiernas mening. Det var ett försök till att säga ”tack för att du finns” av någon som har finska som modersmål. Orden träffade mig rakt i hjärtat och har dröjt kvar där. ”Tack för att du är.” Så enkelt men också så mycket innehåll. Kanske var det bara det att meningen var lite udda som gjorde att den drabbade mig så, eller kanske finns det något i den som faktiskt har en djupare mening än den ursprungliga varianten?

Jag kan inte rå för att jag finns, existerar, och att existera kräver ingen ansträngning. Att vara är i princip en synonym men det tycks rymma så mycket mer. Den vardagliga språkliga användningen får åtminstone mig att förhålla mig mindre abstrakt till ”är” än ”finns”. ”Tack för att du är” kändes grammatikaliskt ofullständigt och samtidig så betydelsemässigt fullständigt. Uttrycket tycktes inbegripa ett tack för att jag existerar, för att jag är just den jag är och (kändes det som i alla fall) för att jag var närvarande där just då. Jag kände mig bekräftad.

I cellgruppen i går försökte vi lära oss något om gemenskap ur Rom 12. I vers 10 skriver Paulus att vi ska vara ”innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek” och ”överträffa varandra i ömsesidig aktning”. Min väns sista ord till mig innan jag gick över övergångsstället är ett fint exempel på detta. Låt oss bli bättre på att se och bekräfta varandra!

Han vill se mig hel

Alla har drömmar. Fråga vem som helst på gatan och hon skulle nog kunna räkna upp en och annan sak hon vill göra eller se förverkligat i sitt liv. Vi är inte nöjda. Ibland med all rätt. Livet prövar oss ibland, vissa mer än andra. Men också en människa som verkar ha allt hoppas och strävar efter förändring. Det är så det ska vara. Vi behöver rutiner, men för skapelser med förmåga att skapa krävs också förändring.

Du ska veta att jag har drömmar och önskningar om hur jag vill att mitt liv ska utveckla sig. I en ålder då så många (enligt samhället) viktiga beslut fattas blir dessa önskningar så mycket mer påtagliga, och med påtagligheten kommer också rädslan att vissa av de riktigt stora drömmarna aldrig kommer att slå in. Jag anförtror Gud mina drömmar och jag ber också om hans korrigering om de inte är enligt hans vilja. Jag vill att han ska få drömma tillsammans med mig. Det gör inte situationen mindre skrämmande, snarare tvärtom. Tänk om jag är helt ute och cyklar?!

Faktum är att jag tror att jag är det. Absolut bryr sig Gud om vad jag ska jobba med, om jag ska gifta mig, hur jag ska leva ett gott liv här och nu och allt annat som snurrar i mina tankar angående livet. Jag har ju fått livet av honom och det är till för att levas. Men han är mindre intresserad av alla yttre omständigheter än om att se mig hel.

Jag minns så tydligt hur jag för ett par år sedan, när mycket av det jag hade hoppats på och drömt om kändes långt borta och jag upplevde mig själv som ett enda stort misslyckande, gick fram till förbön. Kvinnan satte sina händer på mitt huvud och frågade mig efter några sekunders bön något av det sista jag hade trott att hon skulle fråga. Jag trodde att jag kanske skulle få något svar på varför allt detta oväntade som drabbat mig måste hända eller en glimt av vad Gud har tänkt sända ut mig på för äventyr. I stället visade Gud henne ett område i mitt liv som jag omöjligt kunde tro att hade relevans, något jag trodde att jag gått igenom och lämnat, och gav mig specifika instruktioner för att gå tillbaka till detta område och dröja kvar där. Varför? Jo, för att han vill göra ett känslomässigt helade i mig.

Allt sedan dess har jag grubblat över den där profetian. Jag måste erkänna att jag inte har gett den en helt ärlig chans, trots att jag förstod allvaret i situationen. Jag har mest ifrågasatt varför just detta skulle vara viktigt. Jag ville ju ha planer, drömmar, byggvirke till mitt livsprojekt! Nu inser jag att det jag fick var kärlek, ren kärlek. Jag kom med en hög grusade planer och förhoppningar och Herren visade att han bryr sig föga om alla planer om jag inte är hel inombords. Det är det allra viktigaste.

Jesus kom för att vi skulle bli helade. ”Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (Jes 53:5) Men vi måste låta det helandet blir verkligt i våra liv. Den enda vägen till verkligt helande är att våga vara sårbar och låta Gud göra sitt verk. I mitt fall ska det specifika helandet faktiskt komma genom en praktisk handling, men den handlingen är inget annat än ett sätt för mig att öppna mig. Det är Herren som gör grovjobbet, och så länge jag själv försöker göra mig mer hel kommer det riktiga helandet att utebli.

Hela mig, Herre, så blir jag helad. Fräls mig, så blir jag frälst, för du är min lovsång. (Jer 17:14)

Julen jag aldrig glömmer

Det finns en jul jag aldrig kommer att glömma. Av alla jular jag minns går den till historien som den bästa: julen då vi flyttade. Jag var sexton år. Vi hade planerat och byggt under en lång tidsperiod och vårt mål var att flytta in före jul. Natten till julafton bar vi in sängarna från vår temporära bostad på garagets övervåning. Envishet verkar gå i släkten… Klart att det var förväntan i luften, men det var också mer stress än vanligt dagarna före jul. Man kunde tycka att det är lite märkligt att jag anser den vara den allra bästa julen hittills i mitt liv, så tillåt mig förklara varför.

Egentligen är det ganska enkelt: det fanns inga traditioner. Missförstå mig inte, jag ser ett värde och en trygghet i traditioner, men de tenderar att fängsla oss ibland. Vi lägger stora bördor på våra egna axlar genom att ständigt sträva efter att ha det på ett visst sätt, och om vi någon gång misslyckas med våra föresatser blir det lätt att vi ser det som ett personligt misslyckande. Det var väldigt befriande att befinna sig i en situation där bara de mest centrala traditionerna fanns kvar som en stomme. Vi hade gemenskap på ett sätt som allt det yttre som byggs kring julen lätt kan distrahera en från.

Vi hade en gran, ett matsalsmöblemang och en soffa i vårt kala vardagsrum. Julaftonen gick till stor del åt till att plocka upp saker ur flyttlådorna. Glöm att laga julmat. Vi ägnade oss åt att ge saker sin rätta plats i köket och åt rester från Strandis’ julbord mellan varven. Kalle Ankas jul var vi nära att missa, för ingen höll koll på tiden. Allt var så annorlunda, okonstlat och avslappnat. I efterhand kan jag fråga mig om det inte var en ganska självisk jul. Jesus kom ju till alla sjuka, hemlösa, ensamma, hungrande och missförstådda, och vi borde rimligtvis låta julen handla om att föra fram det budskapet – inte stänga dörren om oss och sitta och uggla framför Kalle Anka.

Men jag tror trots allt inte att det var en självisk jul. Jag tror att den var viktig för min familj. Vi fick tid för varandra. Att ta hand om de närmaste är lika viktigt som att ta hand om de utstötta i en tid då individualismen fört oss så långt från varandra och vi lätt missar att mötas i vår händelserika vardag. Aldrig förr har så många känt sig så ensamma mitt i folkvimlet. Varför inte odla gemenskapen med de som står allra närmast i tider när våra traditioner faktiskt ger oss en naturlig chans? Jag tror att det är ett förebyggande arbete som på lång sikt kan välsigna många utanför den närmaste kretsen.

Vem du än firar din jul med och hur du än väljer att göra det i år: gör det i kärlek. När vi går kärlekens väg, Guds väg, kommer helande och sann gemenskap naturligt att följa i våra spår, både hemma och borta.

En pinsam påminnelse

Ibland behöver man läsa sådant i Bibeln som känns självklart. Här om dagen ledde mig min bibelläsningsplan till 2 Mosebok 20:1-17, alltså de tio budorden. Jag förväntade mig ärligt talat inget nytt från dem. Det måste höra till ett av de bibelställen som en som är uppväxt med söndagsskola har hört otaligt många gånger. Men något fångade min uppmärksamhet och lämnade mig verkligen inte oberörd. Det var det sista budet.

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. (2 Mos 20:17)

Jag har nog alltid, antagligen just på grund av att jag introducerades för budorden som barn, tänkt mig att det främst handlar om materiella saker. Hus, hustru, tjänare, oxe och åsna kan man ju röra vid, och ”allt annat som tillhör din nästa” har jag följaktligen sett som att listan på saker bara fortsätter. Men när jag läste det den här gången insåg jag (bättre sent än aldrig) att det måste inbegripa mycket mer.

Jag tycker kanske inte att jag har stora begär till min nästas materiella saker, men om allt annat som tillhör min nästa också innefattar saker som dennes egenskaper, talanger och utseende bryter jag absolut mot det sista budet. Varje dag. Att jämföra sig med andra är en form av begär. Genom att kategorisera andra som smartare, vackrare, duktigare på en viss sak osv. säger jag indirekt att jag önskar att jag hade det som den människan har och att jag inte är nöjd med den del som Gud har gett mig.

Jag kan inte annat än be som David: ”Rannsaka mig, Gud,
 och känn mitt hjärta,
 pröva mig och känn mina tankar.
 Se om jag är på en olycksväg,
 och led mig på den eviga vägen” (Ps 139: 23.24). För det finns mycket bråte som borde röjas från mitt hjärta och mina tankar när det kommer till min nästa, och bara Gud kan rensa i röran och leda mig rätt.