Andrum

 

… och du ska se att han bär. ”Ända till er ålderdom är jag Denne, 
och till dess ni blir grå skall jag bära er. Så har jag hittills gjort, och även i fortsättningen skall jag stödja er, jag skall bära och rädda er.” (Jesaja 46:4)

 

Brum, brum…

Jag är trött. Det känns som om det enda jag gjort idag är att köra bil. Först till Vasa, sedan på halkbanan, sedan från Vasa. Senare också från mitt hem in till Jakobstad och tillbaka igen. Jag har faktiskt fått nog av bilkörning för ett tag! Tyvärr hittar jag inte mitt busskort så jag är tvungen att ta bilen till skolan i morgon också…

När jag tänker tillbaka på min dag efter att ha pustat ut lite inser jag att den – trots att den känts ganska onödig – har varit väldigt nyttig för mig. Det har varit en dag för träning på många olika plan. Eftersom det blåste hiskeligt mycket och vräkte ner snö emellanåt som gjorde vägen hal, var jag tvungen att lita på att Gud skulle beskydda mig. Att köra ensam till Vasa (hade nog med mig en kompis, men vi hade skilda bilar) tränade min förmåga att göra något självständigt och att våga ge mig in i nya (trafik)situationer samtidigt som det gjorde mig tvungen att varva ner och försöka göra något nyttigt av ensamheten. Att stå och vänta på min tur på halkbanan tränade verkligen mitt tålamod, och att inte äta på sju timmar var dumt, men tränade mig i att behärska mig i situationer när jag är lättretlig. När jag sedan väl kom hem från Vasa var jag tvungen att samla krafter på någon halvtimme och sedan försöka tillverka ett twisterspel med scouterna. Det var också tålamodsprövande med tanke på mitt trötta och lättretliga tillstånd.

När jag körde hem från Vasa tänkte jag för mig själv att den här onödiga dagen inte ger någon vettigt att skriva om. Mer fel kunde jag ju ha… Det blev visserligen en ganska långtråkig dag, men det tråkiga kanske var precis det jag behövde. Gud kunde använda den situationen också. Inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga, och idag kan jag (om än lite motvilligt) instämma. Men en sak är säker: jag har fått en överdos av bilkörning och det kommer att ta ett bra tag innan jag kommer över det.

Små möten, stora konsekvenser

De senaste dagarna har jag lagt märke till något alldeles speciellt i mitt liv. Under hösten har jag känt mig ganska avståndstagande till människor. Jag har känt det som om ingen vill prata med mig och som om det jag har att säga inte skulle intressera andra. Jag har helt enkelt fokuserat alldeles för mycket på mig själv och för lite på Gud när jag varit i kontakt med människor. Det ledde till att jag blev ganska inåtvänd och vilsen bland folk. Mitt vanliga sprudlande jag gömde sig någonstans och jag letade förgäves efter det. När jag insåg att problemet var att mitt fokus låg på helt fel ställe kunde jag börja jobba på att komma ifrån det här tillståndet, och den senaste tiden har jag sett små konkreta resultat av det. Mitt vanliga jag är på väg tillbaka, och det tackar jag Gud för.

Jag bad nämligen när det nya året började att Gud skulle hjälpa mig ur det här, att han skulle göra mig mindre självmedveten och hjälpa mig att vara mig själv bland andra – inte ständigt fundera över hur jag ska kunna vara ett bra exempel eller vad andra ska tycka. Att vara bekväm i mig själv igen helt enkelt. Plötsligt märker jag hur Gud börjar pricka in små möten åt mig. Människor jag annars inte pratar eller umgås så mycket med har jag fått slänga några ord med. Ibland har jag själv tagit initiativet, men allt oftare märker jag att det är andra som tagit steget till den där kontakten. Jag pratar om små samtal, ibland bara några ordsvängningar, om helt vanliga saker. Om jag inte skulle ha varit så isolerad tidigare skulle jag inte ens märka dem, men nu förstår jag att det är ett sätt för Gud att ta mig tillbaka till den jag verkligen är.

Ett litet samtal om smittkoppor och ”mind map-appar” med den italienske utbyteseleven. Ett samtal på matrasten med någon jag inte pratat med på länge, men som behöver någon som frågar hur läget är. Funderingar med en lärare om vad jag ska göra efter gymnasiet. Några inlägg i gitarrdiskussionen mellan två killar i soffan där jag befinner mig. Några ord med städerskan om livet just nu. En nickning från en kurskamrat genom ett restaurangfönster. Listan kan göras lång. Små möten, men ack så stora händelser i mitt liv. Jag bekräftar en annan människas existens med att våga se den i ögonen och yttra några ord. Den människan visar på samma sätt att den ser att jag finns.

Jag tror det är så fruktansvärt viktigt att vi verkligen tar vara på de där små stunderna, för de tar oss ut ur vår bekvämlighetszon så där lagom mycket och tar bort fokus från oss själva. När jag märkt att jag varit med om ett sådant där möte är min första instinkt att prisa Gud. Då är mitt fokus på rätt ställe igen. Han vet verkligen hur han ska arbeta med mig! Dessutom tror jag att det är meningen att vi ska lyfta blicken lite mer och våga ta kontakt med andra. Vi är skapade till relationer med andra människor. Allt för ofta tittar vi ner på våra fötter i stället för att le och möta blicken hos människan som vi möter på gatan. Ta vara på de där små mötena i vardagen. Jag är säker på att de kommer att berika ditt liv.

Meningen med livet en måndagseftermiddag

Hela min modersmålslektion var ett enda långt samtal om meningen med livet idag. I 70 minuter satt jag om mina kurskompisar i en ring och samtalade om just det ämnet. Det var en lektion jag sent kommer att glömma för den var verkligen speciell, så annorlunda jämfört med hur undervisningen annars brukar vara. Vi hade en ”talsten” som den i gruppen som pratade skulle ha, och efter att man sagt det man hade att säga skulle alla begrunda uttalandet lite innan nästa som ville säga något fick uttala sig. Det var väldigt befriande att för en stund sätta sig ner och fundera över stora frågor med en brokig skara människor som man inte har valt själv. Det gav perspektiv.

Jag var faktiskt nervös för det här samtalet innan vi började. Ofta brukar sådana här samtal urarta i debatt där folk försöker övertyga varandra med alla möjliga argument, och jag har haft en period då jag inte orkat debattera om Guds existens, så jag var verkligen inte så pigg på att säga mina åsikter. Jag tror helt enkelt att ingen vill höra på dem. Det här samtalet blev ingen debatt. Meningen var att vi skulle samtala, och det gjorde vi verkligen. Om någon dömde någon för något de sade gjorde de det i alla fall i tysthet, för atmosfären var öppen och det kändes tryggt att ta stenen i handen och reflektera högt. Vissa sade inte ett ord under hela samtalet. Andra var mer pratsamma. (Jag hörde nog till den senare kategorin trots att jag i början inte visste om jag ville säga någon över huvud taget…) Vi fick helt enkelt komma som vi var, och ingen ifrågasatte hur aktiva eller passiva vi var.

Vad jag insåg efter den här lektionen var att vi behöver samtala mer. Speciellt borde vi sätta oss ner med sådana som har andra åsikter än oss själva, för det ger så mycket. Det ger verkligen perspektiv på tillvaron, och det är viktigt att vi förstår hur vår omvärld tänker. Det kan kännas konstigt att prata om existentiella frågor med någon som inte tror på samma sak just för att det ofta blir så att man måste försvara sig, men nu är min erfarenhet den att om båda parter kan försöka förstå hur den andra tänker kan det bli ett underbart, givande samtal för alla som är inblandade. Vi låser oss allt för lätt till kristna sammanhang, och det är viktigt att vi har en sådan gemenskap, men om vi inte klara av att höra vad andra har att säga om de stora livsfrågorna lever vi faktiskt inte upp till det som Jesus säger om att vi ska älska alla människor. Ibland tror jag att den största kärleksgärningen vi kan göra för andra är att lyssna.

Det lustiga med den här lektionen var att den gav mer än den tog. Trots att jag var tvungen att välja mina ord noga ibland blev jag mer och mer harmonisk ju längre vårt samtal fortgick. Jag fick säga det jag ville ha sagt och ingen sågade mina åsikter direkt. Ibland kändes det tvärt om nästan som att jag sågade andras åsikter, men jag försökte i alla fall att vara noggrann med att inte köra över någon. Trots att jag vet vad jag tror på, och också tror att Jesus är bäst för alla, måste jag ta människors funderingar på allvar! Bara för att jag hittat Jesus är jag inte bättre än någon annan. Snarare har jag insett vilken loser jag är utan Gud.

Trots att jag kände en viss motvilja till att börja berätta om mina erfarenheter när det gäller meningen med livet tog jag mod till mig och gjorde det. Belöningen fick jag när jag gick ut ur klassrummet. Min lärare tackade mig för att jag så öppet sade var jag tyckte och tänkte. Det betydde mycket, för hon tror inte som jag. Trots våra meningsskiljaktigheter kunde vi ändå sakligt samtala tillsammans med ett tiotal andra i 70 minuter. De minuterna gjorde min dag.

En liten påminnelse

Jag är lite snurrig just nu. Tänkte glömma bort att skriva idag också… Känns lite som om jag har huvudet i himlen och glömmer att stå på jorden ibland, och som om jag har fötterna för stadigt på jorden i nästa stund. Ingen balans här inte. Dessutom börjar studentskrivningarna närma sig i takt med att min skoltrötthet blir större. Allt kändes ganska hopplöst för en stund sedan. Sen såg jag den här lilla videon på youtube och allt blev plötsligt klart igen. Nu vet jag varför jag kämpar på med studenten trots att det känns motigt, varför jag envisas med att skriva här varje dag trots att jag själv inte orkar ibland och varför det inte lönar sig att deppa ens för en sekund över att livet inte blir som man tänkt sig. Det är för att Jesus lever. Inte bara för att han dog, utan för att han lever. Han besegrade döden. Inget annat betyder något. Här har du en liten påminnelse.

Fredagsreklam

Haha! I mitt inte så krya tillstånd fixade jag ändå till en bild till gårdagens Andrum. När jag lade huvudet på kudden på kvällen blev jag plötsligt väldigt osäker på om jag över huvud taget hade publicerat bilden. Det hade jag inte. Bra där Sara… Därför kommer bilden idag i stället.

Bild: Någon av mina vänner under en parisresa.
Layout: Sara Högberg

Dessutom tänkte jag passa på och nämna att DU gärna får sända in bilder till mig. Om du älskar att fotografera och har massor av bilder på lager som inte används så kanske jag kan ha användning för dem. Sänd in dem med eller utan passande bibelord till e-postadressen som syns om du klickar på det lilla fotot av mig till höger.

Förutom bilder behöver jag också berättelser. Jag strävar efter att varje fredag publicera en text som någon annan skickat in. Om du vill berätta om vem Gud är för dig, hur du blev kristen eller hur Gud har verkat i ditt liv är du välkommen att dela det med mig och övriga läsare. Jag tror att vi behöver ta del av andras livsberättelser för att kunna växa. Tanken är inte att du ska vara superduktig på att skriva eller ha varit med om värsta häftiga händelsen. Jag tror att allas historia kan uppmuntra och beröra någon!

Om de bara skulle förstå…

 

Jag tycker det är jättejobbigt att vara kristen i dagens värld. Dagens människor pratar om acceptens och mångfald och att alla kan ha rätt och ska få skapa sin egen sanning. Att sitta och säga att man vet sanningen är inte populärt alls. Speciellt inte när det handlar om just de svåra existentiella frågorna: ”Du ska hålla mun och ha dina åsikter för dig själv. Religion är en privatsak.” Jag blir så trött på det! Jag förstår mycket väl att folk tänker så. Jag önskar bara att jag skulle kunna få dem att förstå att det jag tror på inte är min privatsak, utan i högsta grad deras grej också. Det är bara så svårt att såga hål i den här tjocka slöjan som världen svept in sig i.

Sanningen är att religion faktiskt är en privatsak. Däremot är inte Jesus det. Om du hittar något som kan rädda livet på en människa som är dödssjuk skulle du väl berätta om det för personen? Det är precis likadant med Jesus! Om han inte finns spelar det förstås ingen roll men OM han, och det som står i Bibeln, verkligen är på riktigt är han botemedlet vi behöver och då blir det väldigt viktigt att berätta om honom för andra. Det blir skillnaden mellan liv och död. Religion däremot är människans egen strävan att rädda sig själv – krampaktiga försök att nå frälsning på egen hand. Med andra ord är religion någon som är väldigt individuellt, och Jesus något som MÅSTE delas med andra. Inte för att vi kristna måste ”ha rätt” utan för att vi vill visa världen vad kärlek är och inte vill att någon av våra systrar och bröder ska gå förlorade.

Jag önskar att människor skulle kunna se det ur den synvinkeln när någon pratar om Jesus i stället för att mena att personen prackar på dem sin tro. Det jag säger om Jesus säger jag inte för att verka som bäst i klassen, fast det kanske ibland verkar så (förlåt). Jag säger det för att jag har en Gud som älskar mig och som älskar hela mänskligheten så otroligt mycket att han gav sitt liv för att den skulle kunna räddas. När jag själv har fått möta Gud och vet att han är sann vill jag berätta för alla omkring mig om det: ”Jag har hittat botemedlet. Du kan också få det – gratis.” Tyvärr tar världen inte emot mig. Den kommer aldrig att göra det. Ibland kommer jag att få vara med om att någon upptäcker det fantastiska med Jesus, men oftast kommer folk bara att slänga inbjudan i soporna och smälla dörren rakt i ansiktet på mig. Det är meningen att det ska vara så också, för budskapet om Jesus är rent och skärt dårskap för de om inte tror enligt Bibeln.

Trots att jag vet att det ska vara så här jobbigt blir jag bara så frustrerad ibland. Det känns som om jag talar med en vägg när jag försöker förklara något som har med min tro att göra. Vår uppgift är förstås inte att rädda människor – det kan ju bara Gud. Vi är helt enkelt satta som exempel för hur Gud bryr sig om misslyckade, trasiga, bortstötta, sökande människor. Fast det skulle bli så mycket lättare att vara det där exemplet om de bara skulle förstå…

La musique

Vad skulle världen vara utan musik? Tänk att Gud har gett oss ett så fantastiskt medel att använda när vi tillber honom. Det är verkligen något speciellt med musiken som böneform. När jag inte själv har ork att formulera mig kan musiken vara det som ger mig ord, och ofta kan den hjälpa mig att sätta ord på sådant som jag inte ens visste att jag kände. Idag insåg jag också att musiken kan bära när man inte själv orkar.

Hela dagen har jag varit ganska slö, trög och orkeslös. Hur mycket jag än önskar att jag hade energi har jag inte lyckats komma från det där slöa och utmattade tillståndet. Jag lämnade över mitt tillstånd till Gud – trodde jag – men eftersom jag inte visste vad mitt problem egentligen var hade jag lite svårt att släppa det. Halvliggandes i den enda soffgruppen som finns i skolan lät jag lovsång på franska strömma genom hörlurarna från min dator. Där och då upplevde jag hur jag inte behövde kämpa mer för att förstå mitt tillstånd. Musiken bar fram mig som jag var till Gud. Trots att låten var på ett annat språk och jag inte förstod allt var det ändå så fantastiskt att musiken hade en sådan förlösande effekt. Jag blev inte piggare, men jag blev helare. Jag kunde släppa taget. Musiken blev den bön jag inte visste att jag behövde be.

Jag vill dela en av låtarna jag lyssnat på idag med dig. Jag tycker det är så fantastiskt att Gud är den samme på alla språk och i alla länder. Speciellt fascinerande tycker jag att det är när man tittar på Frankrike. Religion får knappt synas i samhället där. Du skulle inte få gå omkring med religiösa symboler, eller be, offentligt till exempel. Ändå finns Jesus där också. Människor ger sina liv till honom varje också där, och trots att språket i sångerna de sjunger för att tillbe honom är krångligt att förstå sig på för oss är det samma tidlösa och relevanta budskap som de frömedlar. Jag brukar alltid säga att texten är viktig när det kommer till musik, men när det kommer till lovsång spelar det ingen roll för mig om jag inte förstår vad som sjungs – så länge Jesus är kung.

Ett försök till översättning:

Jag vill sjunga hela mitt liv. Min Gud, jag älskar dig, du min vän

Jag vill ropa ut min livsglädje, jag kan inte tygla mig

 

Må mitt lovpris behaga dig, må mitt lovpris upphöja dig,

Må mitt lovpris glädja ditt hjärta, Herre. Waoao, waoao.

(x2)

 

Jag är så glad att du finns, (x2)

Herre över hela mitt liv.

Jag vill bara säga tack, (x2)

Helt enkelt tack.

 

(Någon som kan språket bättre än jag får mycket gärna rätta om något blev helt fel…)

Installationen

Jag är inne i ett livsskede som präglas av planering. Jag måste planera min läsning inför studenten, planera vilka skolor jag ska söka till efter studenten, planera vad jag ska göra med mitt mellanår och planera allt möjligt annat. Det blir så lätt att jag, med mitt kontrollbehov, tar och planerar allt själv. Det är som om jag skulle tro att Gud får för mycket att göra om jag belastar honom med allt det här. Det blir plötsligt lite för mycket att tänka på, och innan jag vet ordet av har jag ett stort kaos av tankar i huvudet – tankar som är helt onödiga för att Gud både vill och ska ta hand om dem medan min uppgift är att bara lita på honom.

För några dagar sedan kände jag att det blev för mycket att hålla kolla på och jag insåg att jag behövde rensa hjärnkontoret på lite skräp. Jag behövde rikta om fokus helt enkelt. Jag visste att jag försökte lösa problem som jag inte ska lösa själv, men kunde inte sluta med det. Jag var tvungen att göra något konkret åt saken, och det resulterade i den här installationen. Den står på ett bord i mitt rum, och ska stå kvar där tills allt vad student- och framtidsplanering heter är över, som en påminnelse om vad som är viktigt i mitt liv. En enkel påminnelse om att Jesus är nummer ett, och en övning i att våga tro att det som står på lappen är sant. För jag tror att jag tvivlar lite för ofta på att han verkligen kan ge mig allt det där*.

Att visualisera mitt problem gjorde det enklare att släppa det. Nu behöver jag dessutom bara kasta ett öga på installationen för att få en påminnelse om mina tankar börjar irra iväg. Det hjälper faktiskt. Var inte rädd för att ta tag i dina problem på ovanliga och kreativa sätt. Ibland kan det vara det oväntade och originella som blir lösningen, det som befriar.

* Installationen kräver kanske en liten förklaring… Den symboliserar några av de grejer som bildar jag – saker jag gillar, har fallenhet för eller drömmer om. Tidningshögen står för en dröm jag en gång hade om en kristen tjejtidning. Penseln är symbolen för kreativiteten, tillsammans med den fina After Eight-broschyren och illustrationen på Nya Testamentet. Själva NT i sig symboliserar den frukt jag vill att mitt liv ska bära, för jag vill leva som Bibeln lär. Eiffeltornet är symbolen för mitt intresse för franska och Frankrike, och min längtan att någon gång kunna prata språket och få bo en tid i landet. Lexikonet över nya religioner står för mitt intresse för religion och att förstå det andliga i världen runt omkring mig – och också lite för den där frågan om vilken utbildning jag ska välja. Pennan höll jag på att glömma! Den finns förstås med för att symbolisera skrivandet.

 

Flyga drake

Ibland läser jag böcker som berör mig på djupet. Böcker som måste läsas i små doser och med ett öppet sinne. Böcker som får mig att ifrågasätta hela min tillvaro och min omvärld, och som får mig att känna mig liten och hjälplös. Jag läser en sådan bok just nu. Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag har knappt hunnit halvvägs, och läser ungefär 40 sidor per gång. Varje gång jag stänger boken sitter jag bara och stirrar rakt fram och skakar på huvudet. Eftersom jag läser boken som en del av en kurs i skolan måste jag föra läsdagbok, och det är inte det enklaste att hitta ord för vad jag känner efter att jag läst. Den här boken är verkligen speciell.

Flyga drake handlar om två pojkar som växer upp i ett fredligt Afghanistan. De är nästan som bröder, för de har växt upp sida vid sida i samma hushåll. En av dem, Amir, är husbondens son och den andra, Hassan, tjänarens. Deras tillvaro är trygg och problemfri tills en rad händelser som jag inte tänker avslöja får deras relation att förändras. Kriget börjar också, och den då 18-åriga Amir och hans pappa flyr till USA. Det är egentligen i USA som hela boken börjar innan man flyttas tillbaka till Afghanistan och får vara med om Amirs uppväxt, för det här är Amirs berättelse om sitt liv. En berättelse som berör mig så till den grad att jag känner mig ganska fånig själv.

Jag läser om mänskliga relationer som strular till sig. Det är vardagsmat också för oss men det berör mig ändå på ett speciellt sätt, för hela situationen som förgiftar relationen är vidrig. Ändå kan jag läsa om de sakerna utan att reflektera desto mer. Jag sväljer det, om än lite motvilligt, och kan till viss del känna igen mig. Det är när kriget sätter igång och jag läser skildringen av första delen av flykten som jag verkligen skakas om. Då blir det plötsligt så mycket mer än en påhittad historia, för jag inser att det som jag ligger och läser i min säng klockan ett på dagen, fortfarande iförd pyjamas, faktiskt är många människors vardag. Det får mig att haja till och ifrågasätta allt.

Jag inser plötsligt hur konstig hela situationen är. Jag ligger och läser för att få lite underhållning och guldkant på tillvaron. Samtidigt lever människor i precis samma kaos av terror, rädsla och flykt som jag läser om för boken baserar ju sig på det som faktiskt har hänt i Afghanistans historia, och allt det har lett till det Afghanistan vi ser idag. Dessutom finns det många andra oroliga platser ute i världen där man lever i ständig skräck. När jag lägger min situation i proportion till deras känner jag mig verkligen fånig. Här ska jag läsa boken och analysera hur den påverkar mig, berätta om den för resten av gruppen och diskutera tillsammans med dem. Hur många liv räddas av att jag sitter och pladdrar om hur jag påverkas av den här boken? Hur många ruiner efter bombningar byggs upp av att jag ojar mig över hur hemskt det måste vara att bo i ett krigshärjat land? Hur många traumatiserade människor hjälps av att jag ”växer som människa” av att läsa det här? Inga.

Jag tycker att det visar så tydligt hur konstig världen egentligen är. Jag känner mig tacksam över att jag har det så bra, och på samma gång äcklad över varför jag inte gör något för att hjälpa de som har det svårt. Många bortförklarar det med att det inte finns så mycket vi kan göra, men det går jag inte på längre. Det finns alltid något vi kan göra för att världen ska bli en bättre plats! Om inte annat kan vi be. Jag tror faktiskt att förändringen måste börja därifrån. Om vi inte förändrar våra hjärtan kan vi inte heller börja hjälpa, och mitt hopp till mänskligheten är inte så stort på den fronten… Vi är helt enkelt för egoistiska för att göra något för andra.

Därför behövs Jesus. Ingen annan kan förändra våra hjärtan. Inte på ett bestående sätt i alla fall. För jag tror inte att någon människa som inte vet att hon är ovillkorligt älskad kan älska ovillkorligt, och ovillkorlig kärlek behövs. I världen behövs människor som går två mil trots att de bara tvingas gå en, som vänder andra kinden till i stället för att slå tillbaka och som försöker älska sina fiender. Om vi bara sitter här i våra varma, trygga hem och ignorerar de som har det svårt och behöver vår hjälp lever vi inte som Jesus lär. Tyvärr är det den bittra sanningen fast vi inte riktig vill erkänna det. Världen behöver Jesus, och inga andra än de som känner honom kan presentera honom för världen.

Innan jag började läsa de där tre kapitlen i mitten av Flyga drake idag var mina problem hur jag på bästa sätt skulle fixa till mig lampskärm, och hur jag skulle orka läsa på studenten. Jag skäms över det nu. Nu inser jag att om krig någon gång blir verklighet i vår del av världen kommer lampskärmen att bombas sönder tillsammans med de där bokstäverna på pappret jag får i min hand vid studentdimissionen. Ingen bryr sig om vare sig min lampskärm eller mina betyg i en sådan situation, och som jag konstaterat flera gånger förut kommer Gud inte att fråga hur många L jag skrev i studenten när jag kommer till himlen. Däremot undrar han säkert vad jag gjorde för alla hans barn som levde under ständig skräck och terror i en del av världen där de som bekänner Jesus som Herre riskerar sitt liv.

Men vi ska inte underskatta vårt samhälle heller. Utan den kunskap vi har idag skulle vi inte ha det så bra. Kunskap är på ett sätt nyckeln till att förstå världen, och vi behöver förstå för att kunna hjälpa. Därför är det så otroligt viktigt att vi verkligen använder de gåvor vi fått, och utvecklar dem så att de blir till välsignelse för andra. Vi har fått möjligheten att studera och lära oss, så att sumpa den chansen är inte så smart heller. Det viktigaste är att vi kommer ihåg att älska. Om vi fokuserar på Gud kommer hans kärlek att fylla oss, och vi kommer leva liv där kärleken flödar över på andra som behöver den. Den ovillkorliga kärleken kan flöda på de mest oväntade sätt, och är kärnan till all förändring. Glöm inte det!